Tiden går så himla fort. Vips har det gått tre månader utan att man egentligen minns vad man har gjort och vad som har tagit så mycket tid. Men ändå har det hänt så mycket. Helt plötsligt har hela världen gått och förändrats, utan att man hängde med i svängarna. Livet har en tendens att sköta saker på sitt sätt, oavsett hur mycket man planerar och tänker ut saker och ting. Och vi som människor anpassar oss och hakar på, det är fascinerande hur kroppen och hjärnan är skapta…

Framtidens världsstjärna i fotboll är nämligen den lilla killen som just nu bor i min mage. En surrealistisk upplevelse som tydligen kan vända den mest barnskeptiska människan till ett leende fån. Men vad gör man inte? VBK måste ju få en arvinge till tränartronen…

Så var alltså även denna säsong slut. Under säsongen är den stående frasen ”bara säsongen är slut älskling, då…”. Efter några år så lär man sig dock att det inte är hela sanningen. Visst, när alla matcherna är färdigspelade så blir vardagen och helgerna något lugnare, och maken är hemma betydligt mer. Men detta innebär även att maken är HEMMA mer… Och då ska det tittas på Premier League och hockey och gud vet allt. Spelas det en match så ska den ses. Och det spelas alltid en match samtidigt som Desperate Housewives… Har man riktig otur så går det en match även när avsnittet repriseras på söndagseftermiddagen. Och frasen byts därmed ganska så fort ut till ”snart börjar vi ju med träningen igen älskling, då…” Det här är naturligtvis även den bakomliggande orsaken till att jag inte är en frekvent besökare på VBK:s matcher. På våren och hösten samlar jag på mig tillräckligt med TV-timmar så att behovet blir mättat. Sen får man inte se på TV igen förrän snön börjar smälta framåt vårkanten…

I år har jag dock varit på en match. En halvlek. Under alla VBK-åren har jag varit på två matcher förutom denna, så det är en ganska så bra procentuell andel. Fotboll sägs vara så ”magiskt” och ”stort”, men ska jag vara helt ärlig så förstår jag mig inte riktigt på det. Andrea Doria hemma på Stadshagen. Det är mörkt och jävligt kallt om rumpan. Stefan fick en spark på tummen. 3-4. The End. Alla är arga och besvikna och går runt och muttrar. Dessvärre varken särskilt magiskt eller stort.

I fredags ägde den avslutande banketten för säsongen 2011 rum på Brygghuset. Sånt är mer min melodi. Visserligen lite mörkt i lokalen, men precis lagom varmt om rumpan. Ingen blev sparkad och alla var på topphumör. God mat, gott att dricka och underhållning som kommer bringa skratt långt framöver. Goda vänner som hyllar varandra. Det var både magiskt och stort. Och här sitter jag på söndagskvällen framför hockeyn. Stirrar på TV:n och tänker (givetvis) på annat. Jag tänker på Banketten 2011. Och jag ler.

När man gifter sig med någon så sägs det ju att man får makens familj och släkt på köpet.  I mitt fall har jag även fått ett bonusbarn, en livlig krabat på sju år som kräver mycket uppmärksamhet. Fredrik är ju en väldigt tålmodig pappa, det är rörande att se hur han brinner för lillkillens utveckling. Han sköter allt själv, tvättar och matar (lillkillen äter dock bara kexchoklad och bananer) men hinner även med att stötta och peppa och vara en förebild. Som plastmamma håller jag mig lite i bakgrunden, jag finns där när jag behövs, lagar trasiga tröjor och bakar bullar. Under årens gång har han bara vuxit i mitt hjärta. Mitt blå-gula hjärta… Jag är en stolt plastmamma till allas vår lille VBK.